Helsingborgs-Posten – 4 juli 1863, sida 3

För Lördagaqwällen. Ett ord till modrar. Det sinnes inget tonstwerk, fom ger mer beder åt en qwinnas snille och fimat och hwarpå hon dagligen har att förbättra och polera, än hennes egen dotter, föger Jean Raul. Man fon i allmänhet lemna wåra mödrar det wittnesbördet, att flertalet af dem ställer fig till efterrättelje denna den berömda striftstållarens lifa sanna fom behjertanswärda utsago och bet: aktar fina döttrars uppjostran fom fin framsta och wigtigaste lefnadsuppgift. Men tywärr wälja många mödrar der wid en falsk wäg, hålla jig till det yttre och försumma derwid hwad som är det nödwändigaste: det inres bildning. I säället för tärnan fe de på slalct och glätta cd polera detta få länge, tills de slipat bort oll natur lighet, all ursprunglighet, få att endast ett konstigt eller snarare konstladt werk är qwar. Kroppen är själens tempel, efter honom dömer man, och ofta ej origtigt, te osynliga innemånarinna, och det är ej endast förlätligt, utan rent of en pligt, att en moder wakar öfwer att hennes dotter utwecklar sin tropp efter stönhetens lagar och ifrån den aflägsnar allt störande och oregelbundet. Många möcrars öfwerdrifna omsorg om den kroppsliga stönhetens bibehällande och förkofran star dock ej alltid i harmoni till föremålets betydenhet, utan urartar till onatur och blir en plaga för barnet samt länder till ajgjord skada för helsan. Ten stackars lilla flickan är att beklaga, fom ej wågar göra en rörelse, utan art möta mos drens förcbräcnde blickar eller att tillrattawijas med stränga ord. Otaliga gånger om dagen lyftas bufwudet upp på henne och säges henne hunn hon bör stå od gå. Tycker mon fig märta att den ena sluldran endast är så miocket fum ett härstrå högre än den andra, så inpressas ett sadant stackars barn genast i fistben och jern, — —