Helsingborgs-Posten – 13 juni 1863, sida 2

— —— för hwilken förfärlig handling man beskyllade honom och utropade med owilja: Kan man då mörda fin far! Så ofta han hörde denna fasawäckande ans klagelse swarade han med detta utrop. Man förde hononmtill fängelset i Versailles. Först på aftonen slapade man den förmente mördaren ur sin cell och lät honom uppstiga i en wagn. Jean-Louis mar så tröstlös, att han ide frå gade hwart man förde honom. Då wagnenhöll på gatan Montrenil följde han injtintt: messigt lagens tjenare, hwilken beledsagade honom, och tycktes ide fänna igen huset, i hwiller denne lät Honom inträda. Plötsligt befann han sig i en kammare med ett på sängen utsträckt lik, i hwilket han igen kände fin far. Utan att höra på de frågor la. gens tjensteman ståällde till honom, kastade Jean-Louis fig öfwer lifet, flöt det i fina ars mar och betäckte det bleka, blodiga ansigtet med fina kyssar od) tårar. i Då man frågade honom om han kände den döde, sworade han wemodigt: — Hunu fan ni tmifla derpå min here? Och hwad angifweljen mot mig för mord agår, få ber jag er betänka: ffulle jag nu funna våga omfamna denna kropp om det warit jag som dödat honom. Men fru Verdiers utsago war så tydlig oh bestämd, att tjenstemannen ej i detta JeanLoniss swar säg något annat än ett nedrigt hyckteri och en rafinerad elakhet. Aklagaren nypfordrade den anklagade att bes rätta alla enskildtheter under den hemlighetafulla natten fedan han sammanträffade med Ma tburimn,