Helsingborgs-Posten – 9 juni 1863, sida 2

der. Porten wände sig tyft på fina gångs jern, den unge mannen tryckte ännu en gång med fonvuljiviff häftighet den hand som wi lade i hans oc styndade derefter baftigt bort, ty han lände att den styrka, fom hittills hade uppehallit honom, uu war vära att öfwergifwa honom. Han ämnade slynda öfwer gatan och ställa sig på sin gamla post under fruttoodens regue taf, för att der se att Helena tom lyckligt in till fig. Men han hade ej gått tiv steg förr än han hörde ett genomträngande siri, i hwillet han tyckte sig igentänna den unga flickans rist, som kallade honom till hjelp. Jcan-Lonis styndade alldeles utom sig in i huset. Den nyss få mörka gången, uti hwilken Der lena hade förswunnit, war nu npplyft genom ett matt sken, fom fom från mäster Mathurins rum, hwartill dörren stod på wid gafwel. På tröskeln till detta rum fåg han den gamle hofslagaren sta med korslagda armar och Hufs wudet sänlt emot bröstet. Men Jean-Louis såg äfwen Helena ligga af: swimmad på golswet medan hennes mor, som tycktes förwandlad till en furie, släpade det arma barnet i håret och stötte hennes hufwid mot stenarna. Han fyndade un from för att rycka den arna flickan ur detta wilddjurs händer; men dar gamle Louschart kom i detsamma ut i gången ech ställde sig i wägen för honom, stum och orörlig. — Män far! — utropade Zean-Lonis i sin förtwijlan; — hon är oskyldig? Jag beswär er wid min mors minne att ni ej måtte tilllåta att man mördar henne midt för edra ögon!