Helsingborgs-Posten – 9 juni 1863, sida 2

han skulle gifva henne föredömet vd) genast återföra henne till hennes mor. Helene wisade fig wara wärdig dessa uppe höjda täntesätt, och klockan ett pa morgonen begafwo de siss å wög till den gamle hofslagarens hus. Den unga sslickan hade begagnat fig af fin mors sömn för att stiga upp och lemna huset; Jean-Vonis önskade derföre att hon äfven skulle funna komma in utan att blifwa sedd, pa det att detta hennes oförsigtiga steg ej skulle gifwa modren anledning till nya waldsamheter. Mäfter Mathurins wertstad ftängdes om aftz narna medelst ftora träluckor, och fjelj lag han i en fammare utanför wertstaden. Derbredwid war en gång, som ledde ut till en träng gard, hwarest fanus en trappa, som gick upp till de öfre wåningarna. Porten till garder stod alltid öppen. 3 sin förwirring trodde sig Helena erinra sig att hon ej hade stängt det rum som hon bebodde jemte sin mor, och hon ansåg det saälunda blifwa temligen fött att tomma in utan att någon märkte det. Jnom fort blefwo de warse huset. Allt war mörlt och tyst derinne, och alla derinom tycktes fofwa. Jean-Lonis andades lättare. Han wille un lemna Helena och vå afstånd waka öfwer att how fom lyckligt och wäl hem; men den unga flickan wille få länge fom möjligt uppskjuta en stiljsmessa fom syntes henne få grym. Hon grät, skälfde of sinnesrörelse och war mera död än lefwande under det dubbla inflytandet af fin förtwislan och sin förskräckelse. Jean-Louis förde Henne säledes ända till por ten fom ledde till gången; ingen of dem hade Jtyrka att yttra ett ord till afsked. Deras blice far möttes, och de tryckte hwarandras hän: