Helsingborgs-Posten – 6 juni 1863, sida 3

olef honom ej förunnad; alla menniskor som bodde i huset tycktes sofwa, och intet ljussken syntes i de mörka och tillstängda fönstren. Jean-vonis stod qwar ända till midnatt. Han skulle reta klockan fyra på morgonen, och han fann att det falunda war tid för honom att begifwa fig tillbaka till sitt hem. Just fom han trädde in på Orangerisnatan, såg han i slymningen skuggan af en qwinna, som lutade sig mot den höga afwisaren wid hörnet af gatan. J det han närmade sig, reste denna qwinna fig upp; hon tycktes ett ögonblick tweka, derpå skyndade hon honom till mötes od) ropade honom wid namn. SJean-Vouis hade redan igenkänt Helena. Med en oemotständlig rörelse flöt han henne i sina armar och tryckte henne till sitt hjerta; men nästan i samma ögonblick erinrade han sig att hans fars wal gjorde denna unga flicka helig för honom, hwarpå han häftigt stötte henne tillbaka och frågade huru det kom sig att hon befann sig ute wid denna sena timma på natten. Helena darrade och stammade. Hon försökte att swara, men hennes röst awäfdes af fnyfts ningar; hon dolde sitt ansigte i sina händer, och först efter de lifligaste uppmaningar af Seane Lonis beslöt Hon jig för att berätta huruledes hon, efter att hafwa hört hans samtal med hennes mor, känt i sitt hjerta att detta giftermål skulle wara den största lycka hon kunde hoppas på jorden; derefter tillade hon, att hon, efter hans bortgång gått ur sin kammare för att kasta fig till fin mors fötter oc försöka beweka henne, att denna senare swarat, att hon ej borde tweka i walet mellan sonen, fom wenfattig, och fadren, som war rik och som äfwe friade till henne. Hon tillstod slutligen att