Helsingborgs-Posten – 28 maj 1863, sida 3

leende. Och vet ni väl, hvad folket derfore kallade er? )Nej, det vet jag inte, sade Rosa, och när hade väl den skona, stolta grefvinnan Rosamira kunnat rodua så, som Rosa det nu gjorde? De kallade er min lilla brud, sade Edvard. Rosa kastade honom en hand full blommor i ansigset och flydde tillbaka till sin tradgårdslappa. Edvard vände sig åter om och gick till den I-fsal, i hvilken han såsom gosse så ofta suttit med sin bok; han satte sig ned på banken, och gommande ansigtet i sina hander, drömde han om det forslulua. — Då lade sig sakta en hand på hans skuldra. lian blickade upp, hans fader stod framfor honom och såg på honom med blickar af oändtig kärlek och ömhet. Gråt icke mer, min son, sade han mildt. Det år sant, du har erfarit stort lidande. ?Men jag har också redan fatt stor tröst, sedan jag befinuer mig här, sade Edvard innerligt. i det ban tryckto sin fars hand mot silt hjerta. Du skall stanna qvar här, min son. Mor och jag ha hela natten ofverlagt, hur vi skulle kunna hjelpa dig, och jag tänker, vi hafva funnit ett medel. Gud har valsi; vårt arbete, och vår bondgård är nu en slätlig egendom, som väl är vard sina sextusen thaler. Vi skola sälja den, och du skall hafva penningarne, ty jag tror att din syster snart gifter sig, och hon skall gerua gå in på att lemna dig hela summan. Då, ann son, ar du åter fri, då kan du åter gå ut i verlden och lefva i staden, der du år van.