Oet later allt sänla j, ait Oct rad I rt ilha rket, hwiltet hade sa litet gemensamt med de örra studierra, nppjollde bans sjal med en viss miljo. Vien seuis war från barndomen van att blindt under fo? jta sig sin fars wiija. Ocksa war mäster Mathuriszis gladje, då Han heljade den förnuftige, en gång blifwande efter trädaren i sitt vofe, jå uppriktig, och den gamle i sa stor loftalare angående titt handtwerl, att den unge Louschart maste basluta sig för det tänd, hwartill han bliswit af fadern bestamd. Sa länge dagsijuset tillät honom arecta, hamrade han på jernet, gjorde haststor 20. och atte sig om aftonen, på högra sidan om fin far, hwilken efter gammal sed pucsiderade wid bordet. Här mäåste man ocundra Vonis fjellbeherrvifning, hwilten ide war muntrare, icke sorgbundnare än de öf:ige Hans fars biträden, under det han delade det goda sollets mweders qwickelfer. Wisserligen teg han, så ofta han runde, sin tiltftlytt till sin lilla lammare, af twättade de swarta fläckarue på armar, händer och) ansigte, märtena efter hans stränga arbete, tog en bok och öfwerlemnade sig at en ochaglig själsnjutning. Ode den minsta delen af natten tillbragte han sittande i sängen och hade fram för fig en stol med boken oc) ljuset. Vöckerna woro, sedan den spädaste UNgdomen, den unge Louscharts förtroligaste wänner och de allenast förmådde att tillfredsställa hans hjta och lugna hans sinne, när en imföutlie mellan det förs slutna och det narwarande påtwingade fig honom. Alldenstund mäster Mathurin ansag sig med wisshet weta, att wetenstapen ej gagnade till mågot, blef ynglingens wetgivighet en ständig anledning till ett störande of det lärletsfulla förhållandet emellan far och fon. Hwad sonen beträffade, få atnöjde han fig