Hwarjehanda. — Säsom bidrag till den tuikiska regerin: gens karakteristisk skrifwer en tysk tidning föl jande: Sultanen hade gifwit sin broder befalis ning om låta bygga en kajern och anwisal hos nom de härför nödiga penningarne. Kasernen blef snart till hans glädje uppbyggd; på afs ftånd kunde han warseblifwa den stårliga byggnaden. Men plötsligt blef han i förtroende underrättad, att ingen man kunde bo i fofer. nen, emedan byggnaden blott hade en fagade, men bakom fanns ingenting. Sultanen upp fordrade härpå wid ett tillfälle fin broder till en spatserrmt och till den senares förskräckelje tages wågen I den riftning. der byggnaden låg. Han försöfer att leda Sultanen på andra wår gar, moa denne läier ide leda fig från fin för resais. Änlända till byggnaden fann Sultanen med harm sanningen af det honom medrdes lade. Hull af wrede öfwer detta uppförande lyfter Sultanen fin ridpiska och alerhögfegens händigt klappar han upp fin broder på den vfs fentliga plotfen. — Häromdagen tilldrog fig i ett hus uti en tad i upplandet, att då mjöltbudet fom upp i öfet för att leverera den fedwanliga qvantiteen mjölf war frun i huset tillfälligtvis när varande och wille sjelf öfwerwaka uppmätning fo mjölfen. Bondgumman tog proppen ur njölkbyttan och började att Hälla dess innehåll, nen afbröts häruti of frun, fom fästade hennes ippmärtsamhet på att det war watten och ej njölk som fanns i byttan. Bondgummon uns ersölte förhållandet oc utbrast Helt naivt, då son fann att anmärkningen war fullfomligt efogad: Nå, har jag fett på maken, har di ute glömt att flå mjölk i wattnet der Hemma!