prältiga, länga har, hrunes hwita fi, St siua och behagliga i alla henncs röreljer. Om olyckliga qwinnan hade afwen under fångenskapcu mydet wärdat sin ilädjet. Deuna morgon bor hon en såtädning af siden, prudd med sma buketter, och pa hafwndet Hade hon en liten trejzig mössa af soetjer, hwarander det wackra häret behagligt nedföll. Ulader det Charles Henri Sanson betrattades af grefwinnan med eu reta lejoninuas uppfyn, hade, utom biträdena, ännu fyra personer omringat henne. Hou tycktes mid sig sjelj ofmwers wäga olitheten i jtrioen och insag, att hon maste duka under, hennes näsborrar widgades, hon drog häftigt efter andedrägten och, wäldande fig till min farfar, fom hade lagit hatten af för henne, fade hon: — Hwad will ni mig? — Ni stall afhöra er dom, fade ffarprättaren. Wid desju ord skafades hela hennes kropp, bennes knutna händer upplätos och fingrarne började leta med de breda stärpbanden. ÅGrefwinnan stod en minut fundersam od) ned ueds slagna ögon, sedan npplyftade hon hufwudet och sade: — Wälan da, latom oss ga! De båda bödelsfnektarna, hwilla sörst fattat heune i armarna, närmade jig åter, men fru de la Motte stötte dem med ett sörnämt föratt tillbafa och gick förut. Då man kommit in i det rum, hwarest bars lamentsutskottet för denna särstilta angelägenhet war församladt, började en af domstolsledamöterna att upplåsa parlamentets beslut. Wid de första orden, då hon förklarades brottslig, utpräglade sig fru de la Mottes raseri och hennes häftiga sinnesrörelse i antets