——7—74-7 Bror och Syster. En social tidsbild af Louise Mählbachb. Öfvers. for N. Ilelsingborgsposlen. V. Bankrufften. (Forts. fr. n:o 56.) Han sjönk andfådd tillbaka på dynorna, hans läppar skalsde krampaktigt. Stora svettdroppar stodo på hans panna. Edvard kände en djup fasa, då han betraklade denne bleke, kralilöse, darrande gubhe, hvilken han var van ett alltid se så stolt och segertik, så befallande och otillgänglig. En aningsfull, ängslig forskräckelse genombafvade hans hjerta, men han vägade dock icke forska och fråga efter orsaken till dessa tårar, som långsamt, den ena efter den andra, nediullade utfor gubbens fårode, färglösa kind. Hemåt! Vi vilja fara hem! ropade Edvard till kusken. Vagnen vände, ochi sträckt lopp soro de tillbaka genom parken. Begge sutto de stumma och orårliga hvar i sitt horn; blott då de foro in genom stadsporten, vånde Ehrenreich annu en gång blicken tillbaka och lät den hvila på träden, som voro sorgylda af aftonsolens stråtar. Soleu! Jag har sett solen for sista gån