wiss egennytta. NTian kan i dubdel hinscende olifwa öfwertugad härom, då man erinrar sig den förnäme pretatens lättsinniga seder och wanor. Fastän fru de la Motte gladde fig öfwer fin gqynnares tillgifwenhet, war bon littwal icke upprittig emot honom. Hon wisste alltför wil den äregirige prelatens hemliga önstan, Hon wisste, att de Rohan endast bredwid henne, en skön och snillrik furstinna, som man ansåg wara herre öfwer fån man, mille spela samma roll som kardinal Mazarin hade spelat hos Anna af Österrite. Hon underoläfte hans äregie righet och hoppades genom sin ilothet och den förnäme mannens swaghet göra lycka. Den nära nog enfaldiga godmodighet, hwarmed herr Rohan gif i snaran, fom deu fluga damen ute Iade för honom, fan gifwa en föreställuing om :i hwilfen falsk dager han såg sin ställning. Grefwinnan de la Motte inbillade kardinalen till en början, att hon egde drottningens innertigafte förtroende. Öfwertygad om hans fällsynta egenskaper som Stor-abuofenier, Hade hon få ofta och med mycken wåltaliahet talat om honom för denna furstinna, och sade att drottningen hade glömt allt det sorgliga som berebt fardis nalem, sedan hans olyckliga mwienergefandotifapsresa, onåd. Hennes föreställningar, förfsätrade grefnvinnan de la Motte, Hade slutligen haft den Tydliga följden, att Marie Antoniette tillät Herr de Rohan att få rättfärdiga fig inför henne; emellertid önskade Hon, att få brefwexla med honom få länge i hemlighet, tills det gynsamma ögonblicket inträffade, då furstinnan kunde inför werlden få betyga honom fin wålwilja. Na turligtwis war grefwinnan de la Motte wid denna brefwexling bestämd till badbärare. Hade fru de la Motte werkligen erhållit