fönerligaste förening, eller om de kunna uthärda att försaka hvarann. Om du verkligen älskar mig, då, skall du återkomma om fyra veckor och hos min far anhålla om min hand. Om du ångrar dig, vänd då icke tillbaka! Vill du losva mig det??? UYhag svår dig vid min ära såsom adelsman, att jag skall heligt hålla mitt gifva ord och aldrig försaka och öfvergifva dig! ropade Alfred högtidligt. Jag svår dig, att alerkomma om fyra veckor, för att hemföra dig såsom min maka!? Det är godt! sade hon med ett egendomligt leende. ?Till dess vilja vi hvarken se eller skrifva till hvarandra. Förtrollningen i vår kärlek mäste brytas. Sedan vilja vi se, om karleken sjelf består. Lef val, Alfred! Nej, omfamna mig icke. Kyss mig icke. Mitt hjerta är så svagt, att det ej nn kan uthärda din ömhet, det måste gå att bedja. Lef val!? Hon vände sig hastigt bort, och ilade som ett uppskrämdi rådjur derifrån. Alfred såg efter henne, hurn hon hastigt skyndade osver ängen. En sallsam blandning af hat och vrede, af kärlek och smärta låg inom honom. Han älskade Rustica ännu alltjemt, mon likval vredgades han på henne, likväl tanns en dof kansla af vrede inom honom, och med rynkad panna ropade han: Det var for sent! Jag kunde icke mera vånda om! Jag fick icke stå inför henne skamfull, med nedslagna ogon. Nej, jag var tvungen alt vara hederlig karl och handla derefter.? (Forts.) mm — — AAk—