Helsingborgs-Posten – 30 april 1863, sida 2

— — —— ——— ——— —— A — —— ee VV — — sig igenom. i Wien den 28 April. Enligt Generolfors refpondens förfötte vangiewic; den 26 om nats ten att sytta bort från Zischnowitz; han vlife wer nu st. ängt bewalad. — Herman Zjurstens staltai wid den foftli ga tillställningen för Yea (hu Wettergrund), i Stockholm å wärdshusct Bla Porten, war of följande lydelse: Till fru Josephine Wettergrund. Det war en afton — år ha siyftat fen, TtLINHAD al 00 TUShar; han Har Ulwval ag Då mi, wid winterselens matta ffen, D Pä slälblanf bölja öfwer fjerdeu fero -Od) innan fort på Lidingön wi wero. Der bodde Wilhelm Braun — frän werlden skild — Met bracder brummande, mot werlden mild; Gn wån, hwara life wi förgäfwes bide, Han byggt fig der, lilsem en björn, fitt ide. Der gick han ensam, en tungfetad Fann. Bland skogens gröna tråd. mår gamle Braun, Der fatt han dyster, ensam med fin smärta Och hörte slagen från naturens hjerta. Men wintern fom — naturens hjerta frös, Dess barm war stelnad — skegens dryas rig; För nertanstermen nafna efar bnga, Då fatt han framför sviseln i fin stuga. Wi stege nnder skaldens låga taf, — Det war ej något Infante gemaf. Ej sammet glänste ter, i färger bjerta, Od) intet annat guld, — än ffaldens hjerta. Men det blef högtid an, det blef en fest, Der glädjen sjelf, objaden, fom fom gäst, Der funnes inga brador, inga fneddar, Blott wettigt folk — ech nägra tussin tetrar. J hwita ledar der fatt Wester strand — Ad, äfwen han aätt till ett bättre land, Den gamle pr fi enten, glädjefångarn, Keragen, Bellmangs och Baleriisfångarn, Och ter fatt Kul lberg ån, — en ffön ruin — Men aftensolen skiner änzu in Jgenom fönstren. Sä — fast lifwets plägor Hans hydda tärt — flod ögat än i ligor. Der fatt Carlen, repnblikansk af hin, Med Braun i tjecklef täflade B— in, Som, fen han hunnit femte teddyn granska, Hol en harang, rätt lyckad, uppå franska. Men Wilhelm sjelf bef upy till slut sin röst: 73 bröder — fade han — det är min tröst, Att en fins ån, fom spelar vå min ska la, Då jorden snart jag skall min skuld betala. S fan! hwem fan det wara ?7 ropte wi: MWi trott dig ensam om din peesi, Af dig wi tredde blott tess roser funna J ben ebnndna stilen, fom den bundna. Nej, glara gessar! — skrek han — hit med win! Jag har en ssälsförwandt — i frinolin, Gu liten näpen tös, fom i pensienen Uti Carlshamn sleg an den Branaska tonen. Nu tog han fram ett manuftrivt — och lag, ) Och unter accempagnemana af glas, Om hyviltas jyllmng Carls fig beflitar, Wi hörde Leas aldroförsta bitar. Det ter war qwickt och religt — intet pjunk! Sfrek un Garlin och tog en dugtig klunk. Oh Westerstrand, wår premiere minifter, Brast ut: det der är ju för bricsliter Du skall förlägga detta, bror Brudin, — Sad Blanche — Kör till! — Gy stäl för flickan min! — Skref åter Bram, — jag företalet skrijwer Oh min wålsignelse på refan gifwer. Öch uti werlden skall min strumpa gå — Hon hör ej till de wanligaste blå. Nu wafnade Carlen och skref med möda: De blå! — ucj fu! Hon hör wäl till — de rödal OM alla undertecknade wi un En skrift — kanske ni har den ån min fru? En skrift, hwari wi alla, i betraftning Af er talang förklarade wår aktning. Sen dess ha åren gått — och mången bit 1 Af fin och glad satir ni skickat hit, Och öfwerallt, i Götha fom i Swea, Man ropat: hon är glad och yvick, den Lea! 2 Och Lea — detta namn, fom föter på En mystifikation — blef färt ändå. I Sit fom ni sjelf — det war ju blott speftafel; h Wi funno Lea ej, — wi fnnno Ra chel! ; 9 ) Förlåt mitt imperfectum! (yttrande af författaren). Å — Ö—ääätem Rättelse. n. J förra ne-rtt 3 AN IMAN AP —: