Helsingborgs-Posten – 28 april 1863, sida 3

Bror och Syster. En social tidsbild af Louise Mählbach. Öfvers, för N. Helsingborgsposten. IV. Sucken. (Forts. fr. n:o 490 När hon rastlöst och oförtrutet hade atbetat dagen igenom, då skyndade hon på aftonen med lätt och lyckligt hjerta upp pa sin kammare, hvilken nu genom hennes soraldrars kärlek och omsorg blifvit förvandlad till ett litet prydligt kabinett. Der voro hennes stora, adla vånuer, hennes böcker, der var hennes skrifburd med det skona bläckhornet af silfver, en gåfva af baronessan, och dyrbara skrifportfoljen, hvilken den unge baronen en gång gifvit henne som julklapp. O, ingen afton gick annars förbi, utan att Rustica satt vid detta skrifbord, och med glödande kinder och darrande hander skref langa bref. Hennes far hade ofta gifvit akt på henve, huru hon, belyst af skenet från lampan, som stod framför henno, satt der lutad ofver sitt skrifbord, han hade ofta gått ut framfor dorren, för att se upp till Rusticas fonster, och for att fröjda sitt hjerta vid anblicken af sin så sköna dotter. Men sedan några dagar skref Rustica ej mera, och hennes faders ögon måste umbara den älskliga bild, med hvilken han annars alltid så glad och säll lade sig till sangs. Rustica skref ej mera, hon läste ej mera i sina bocher, hon var stillare och tanhlullare an vanligt, och likval framlyste ur hennes ögon en djup fröjd och en hemlighetsfull lycka. — Ingen frågade henne efter orsaken till hennes sorandrade lafnadssatt, ingen följde henne, då hon vid solens uppgång lemnade huset samt med ilande steg skyndade genom trädgården och öfver fältet till skogen derborta, i hvars dunkla skugga hennes sköna, stolta gestalt derpå sorlorade sig. Äfven i dag hade Rustica tidigt på morgonen stigit upp från sin badd, och, sedan hon hastigt kläd! sig, med lätta steg, sor att ej slora sina slumrande faraldrar, skyndade ved i trädgården. Det var en uhderskön sommarmorgon, daggen låg ännu i blommornas kalk och solen gjorde gnistrande diamanter af dess klara droppar, larkorna drila