lade i luften ooh sjöngo förtjusta sina jubelhymner; en oändlig, salig stillhet, en outsäglig frid låg utbredd öfver naturen. Rustica inandades i långa, fulla drag denna vederqvickande morgonluft, och stod med förtjust leende framför denna knippa af blommande rosor, som först under denna natt öppnat sig, och i hvilkas skönaste blomma en brokigt skiftande fjäril just nu vaggade sig. Hon plockade rosorna och drack daggen ur deras kalkar, och fästade sedan med oskyldigt koketteri den sköna rosenbuketten i sitt hår. Derefter gick hon vidare till den lilla porten derborta, som förde ut till fältet. På andra sidan om saltet låg skogen. Dit vände Rustica sina steg, dit blickade hon med strålande ögon, med ett ljuft, behagligt leende. Nu utstötte hun ett skrik, nu slog hon som elt uppskrämdt rådjur hän öfver ängen. Hon hade vid randen af skogen sett en manlig gestalt, hon hade sett en hvit nåsduk fladdra. Det var den aftalta signalen. hennes älskare var der, han väntade henne. O, hvarföre hade hennes fötter icke vingar, liksom hennes hjerta, hvilket längesedan var hos honom, derborta i den ljufva, skuggrika skogen, som längesedan smög sig till hans sida och kysste honom med saliga kyssar, och hviskade ömma ord i hans öra, hvilka hennes skygga läppar aldrig vågade fullt uttala? O, hvarföre måste hon dessutom just nu hämma sina raska steg och synas lugn, sorglos, för att icke väcka någon misstanka hos den unge skolmästaren Clas, som kom fram derborta öfver fältet? (Forts.)