Helsingborgs-Posten – 14 april 1863, sida 3

gifwa tillkänna huru inunerligt han önskade göra ett slut på detta stumma meddelande och att man slutligen öfwergick till ord. Ware sig att denna önskan blef begriplig eller att den unga damen önskade helt enkelt få weta hwad detta gåtlika förföljande under henues spatserfärder hade att betyda, nog af, under det Charles Henri Sanson ännu fortfor att se upp till fönstret för att söka der åter upptäcka Jeanne, kände han fin arm lätt widrörd och fåg deu wälbekanta följeslagerstan, hwilken Hu gade sig wördnadsfullt för honom. — Min herr kasaljer, fade hon, min herrz skarinna, fröken Langon, tror sig hafwa märkt att ni under några dagar följt hennes steg, får fom om ni kände henne och hade något af wigt att meddela Henne. Hon skickar mig mr till er med den anhållan, att ni ide längre måtte lemna henne i denna owisshet. Min farfar war alltid mycket beslutsam; han tänkte alltså äfwen icke nu på att afträda, och swarade utan dröjsmål: — Det är sant, jag har en brännande åtrå att få tala med er herrskarinna, men utan att hafwa den äran att wara känd af henne, kan jag icke lemna er underrättelse om mitt ärende. — Fröken är ide osynlig, återtog följefla gerskan med en betydelsefull ton, Hon bor ensam här, är fri och berättigad emottaga besök af hwem hon behagar. Under hwilket namn får jag anmäla herren, som ber henne om den gunsten att bewilja honom ett samtal? — Mitt namn gör ingenting till saken, jag upprepar att jag icke har den äran wara känd af er herrskarinna. Men alldenstund jag icke behöfwer dölja mitt namn, anmäl chevalier de Longval.