som woro henne lihgiltiga, ty då och då afbröts samtalet af ett gladt och klangfullt skratt, sädant som endast de unga låta höra. Båda begäfwo sig till Tuilleriträdgärden, dit min farfar följde dem på ett sådant afstånd att han, utan att sjelf blifwa bemärkt, kunde fe Qwad de före togo fig. Detta försigtighete mått Hade ide Helt och hållet den följd han wäntat, ty den nnga das men och hennes ledsagarinna, hwilka utan tmifwel woro wanda ådraga sig uppmärksamhet, hade icke länge gått i trädgärden förr än de märkte att någon följde dem. Långt ifrån att häröfwer synas missbelåtna, wände de sig ofta om och gåfwo sin obekante ledsagare mera uppmuntrande äu wreda ögonkast. Charles Henri Sanson war, säsom redan är nämndt, en ståtlig kavaljer, alltid klädd med elegans och smak; med wärjan wid sidan rörde han fig få ledigt fom den fullkomligaste adelsman. Naturligtwis kunde hans fördelaktiga yttre icke annat än hafwa en gynsam inwerkan på fröken Jeanne och hennes ledsagarinna. Charles Henri Sanson ätnöjde sig med att gå bakefter dem tills de återwände hem. Den följande dagen war han lika lyklig. Den tredje dagen såg Charles Henri fröken Jeanne förfwinna genom förstugudörren till huset wid rue de Bac och blef ensam gmwarftående på gatan. Med näsan i mwädret och försjunken i forge figa betraktelser öfwer menskliga wältalighetens oförmåga och swårigheten att finna ord för att börja ett samtal, då han tyckte att jalusien till sett fönster i första wåningen undandrogs och Jeannes lilla täcka hufwud nysilet tittade fram. Denna upptäöckt gjorde honom ide förlägen, utan han försökte tvärtom, att med sina blickar — —— ä —p—t Vv vv — —