Helsingborgs-Posten – 14 april 1863, sida 2

föll dag från dag. Denne sistnämnde yttrade ej något om niecens oordenttliga lefwerne, men han talade om henne alltme:ra tröstlöst, i det han fördömde hennes utfeenide som förde henne i förderfwet. Min farfar, Charles Henri Sanson, war i fin ynglingaålders fulla kraft. Hans indillningskraft upplifwades af den andlige mannens berättelser och han brann af begär att lära känna denna unga wackra flicka, hwilken war utsatt för så stora faror. Utan att min farfar någonsin fett ZJeanne. älstade han henne redan och en hemlig tanke, en swag förhoppning wäcktes hos honom, att återföra denna wilsefarande till sin pligt och att förmå henne lyssna till fin onkel, hwilken tycktes älska Henne såsom en far. Af några ord, fom omedwetet undfallit den andlige, hade Charles Henri fått meta att den unga flickan bodde på rue du Bac och till och med numret på hufet. Han stod ifrån den stunden på post od gaf akt på alla personer fom gingo in och ut i huset, för att fe om han kunde upptäcka någon fom kunde likna den dan föreställt sig skulle wara abbE Gomarts niece. Har behöfde ej wänta länge. Redan första dagen såg Han mid middagsstunden en ung slicka utkomma, hwars strälande friska ntseende, Him melsblå ögon, koralläppar, perlemotänder och blonda lockar bildade en modern Venus och egande en grace och liflighet att icke någonsin en den skickli sa bildhuggare så skulle kunna med fir meisel skapa kärlekens gudinna. Den unga flickan ätföljdes af en äldre qwinna med hwilden hon tycktes samspråka om saler