Helsingborgs-Posten – 11 april 1863, sida 3

uti att utgjuta blod då statens bäfta sådant fordrar. Det är till och med en hedrande be fattung. Mitt yrke är det enda man will uns dandraga från denna allmänna regel. Men om jag frågar på hwilken princip man stödjer jig, få trotfar jag att man fan swara annat än: det är en nyck, en förutfattad åsigt. Hwem är wäl den förnuftiga menniskan som låter leda sig af förutfattade åsigter som strida mot sunda förnuftet, som gifwa dygden namn af last och lasten namn af dygd? En person dödar fin motståndare i i en duell, det mill föga, han kränker alla gudomliga och menskliga lagar: man skulle wäl tro att han blir ett föremål för afffty och förakt och att han gjort fig skyldig till det högsta straff; att alla menniskor sky honom; att ingen mill tala wid honom, eller ens äta wid samma bord. Nej, wisst ide: nycken och den förutfattade åsigten betrakta honom såsom en tapper ärans man, och hans illbragd anses för ett hjelteprof. J hwilfet olyckligt tidehwarf lefwa mi då? Man tyraniserar efter en nyck; man förtrycker dygden och förherrligar lasten. En sländlig duellant, en wåldswerkare, som för att tillfredsställa sin brutala person dödar en life, en sådan prisas såsom en ärans man, medan en redlig menniska, som på ett nyttigt sätt tjenar staten i ett af dess wigtigaste yrken, betraktas säsom en gemen och skändlig warelse, oc man anser fig manbedrad af att Hafma ätit mid famma bord fom ban! En fådan åsigt skall alltid utgöra en skam för wårt tidehwarf. Det ären J, mina herrar, som skolen fe till att denna förestållning omsider måtte komma att upphöra. Jag begär ingen nåd of er, men jag hoppas allt af er vättstänfla. Donstolen öfwerlade och befallte derefter att