garne. Mamma Cardinal egde allt inom den allwarsamma litteraturen, men hon ansåg en katalog öfwerflödig. Henues minne räckte till för de mängtusen dolymer, som stodo eller lågo huller om buller i hennes mörfa celler, och hon wisste genast hwar en efterfrågad bok war hos henne Togerad, likjom hon wisste om den war utlånad, hos hwem den mar, och detta oaktadt hennes abonnenters antal utgjorde många fun dra, för att nöja fig med ett ice öfwerdrifwet tal. Då Prosper Mcrimse en gång för några år sedan tillfrågades om hwem man borde taga till bibliotekarie wid Stora bidliotefet, det nu s. k. fejferliga, utropade han utan twekan och på fullt allwar:Madame Cardinal är den bäst pasfande. Alla beklaga att man ide följde Merimcees råd Madame Cardinal war ide allenast bibliotekarie. Hon War också bibliofil, och gjorde stora ansträngningar sör att lomma öfwer rara upplagor. Det war hennes stora nöje att inlåta sig på en liten litterär konversation, späckad med anefz doter och karakteristiska drag från de respeltive författarnes lefnadehistoria. Hon hade sett dem alla hos fig i den lilla låga butiken. — En dag fom här, — berättade hon en gång för mig, — det är nu många år sedan, en mycet liten herre, fom jag trodde wara en stolgosse. Jag jåg nagot förnudrad på honom, ty jag är just inte wan att se slolynglingar hos mig. Öch så frågade jag henom cm han inte gid aalet oc hade ämnat fig till Maria Morel i June Voltaire, fom lånar ut hwad fom fan passa åt stolungdomen. Men den lille Herren swarade mycket biygsamt att han just sölte madame Cars dinal och att han wille hafwa böcker, som inte funnos hos någon annan än henne. Wet ni hwem den lille war? Jo, ingen annan än Louis Blanc, four redan då hade fin Histoire des Dix ans på mina byllor, men fom inte sjelf, fan man tänka fig få besynnerligt, förr befölt mig ... Det war en ganska hygglig karl, men ofantligt liten och fpintig, och fedan kem han hit fiera gånger i medan ända till år 1845: Då reste Ban, men han har sedan dess många gånger lånat böcker från mig. — Benjamin Conftaut mindes hon mucket wäl i hans blä frack, och om Heinrich Heine, fom ofta befsökte henne, Har jag hört henne tala många gånger. Madame Cardinal war förekommande och wäns lig, och man fan föga att hon werkligen ledde mången ung litterats studier, då hon såg att han egnat fig åt något wisst mål. Hon skydde då ingen uppoffring, för att anskaffa alla de litterära hjelprällor, fom wore af nöden. Men madame Cardinal war skarp i sitt tal mot de abonnenter, som sjelfwe, utan smak i wal af leltyr, icke tilläto Henne leda dem på bättre wäg, och hon war i allmänhet föga wänliat stämd mot dem, som läste blott för tidsfördrif. Madame Cardinal dog i förliden wecka, utan föregående sjukdom. Hon föll idland fina böcter och reste fig icke mera. Frid öfwer den fis sta bibliotekaricus ftoft! LCAA— TD — 1 C