Helsingborgs-Posten – 11 april 1863, sida 3

wilseleda domrarne. Om ännu något twifwel skulle återstå i denna sak, torde jag endast be höfwa angripa min motständares hufwudprincip. Han resonnerar fom få: estersom jag bar till yrke att utgjuta menniskoblod och taga lifwet af menniskor, uppreser fig menniskonaturen mot mig, och jag är en wanhedrad menniska. Men om denna slutsats more fann, så skulle det förhålla sig på samma sätt med alla som hafwa till yrke att utgjuta blod. Efter som principen är allmän, bör äfwen den slutsats som drages deraf wara allmän; men härigenom skymfar han hela militären och sårar sjelf naturens fänslor och alla nationers smak, hwilka alltid hyst aktning för detta stånd. Enligt herr advokaten skulle en tapper officer, fom kommer ur striden, betäckt med dam och rykande af det blod han utgiutit, böra betraktas fom ett naturens miffofter. Man bör för Honom ej hyfa annat än afffy och förakt. Hwem inser icke det löjliga i ett dylikt påstående. Han måste medgifwa det jag sagt eller ock afstå från den grundsats han uppställt. Att ursäkta krigaren derföre att han strider mot bewäpnade och riskerar sitt lif kan wäl icke gerna framställas såsom ett giltigt skäl till undantag. Hans yrke är dock alltid att utgjuta blod och taga lifwet af menniskor. Hr advokatens grundsats är således i hela sin widd tillämplig på militären. Ser bewäpnade foldater förena fig mot en ftadars defertör, fom är bunden och ej kan förswara fig; de skjuta honom för pannan och riskera ingenting mid denna afrättning, utan att likwäl någon anser dem wanhedrande. Detta skulle då wara ett nytt undantag. Men trots alla krokwägaur, kommer man ändock alltid slutligen tillbaka derhän, att det är en obestridlig sanning, att det ej ligger någonting lågt och förnedrande