Nu höll vagnen framför deras dörr. Tigande och liksom af skräck förlamad stod bondsamiljen och skadade förvånad och frågande på denne gamle, högvåxta herre, som långsam och styf, mödosamt stödjande sig på sin betjenis arm, steg ur vagnen. vhjans ansigte fsorekommer mig så underbart bekant och förtroligt!? sade Peter, i det han djupt drog till sig andan och darrade i sill innersta. pet är, som om min far blifvit ung på nylt igen, som om — ypeter, min bror, känner du icke mer din broder Fritz?? sade den gamle herrn, som nu stod tätt framför honom och säg på honom med ett nästan sorgset leende. Yylin bror! ja, det är min bror!? och bonden kastade sig med stormande hänryckning i armarna på denna elegante och förnämt blickande herre och gråt gladjetårar vid hans hals. Min bror! Jag ser dig åter! Efter ljugoårig skilsmessa åro vi ändtligen äter tillsammans! ropade Peter, resande sig upp ur sin brors armar och betraktade honom med strålande blickar. Du har således ändtligen langtat något litet efter din brort Du bar andtligen tänkt på, att du ånnu en gång ville besoka våra föraldrars graf och återse den gamla förfallna hydda, i hvilken vi som barn voro så lyckliga! Ja, ja, Fritz, du skall få se allt! Men se här först min hustru och mina barn. Der, min gamla Martha, som tappert och oförtrutet gjort med mig vandringen genom lifvet. Der, mina barn, pojken och tösen der!? Den fornäme brodren räckte den gamla Martha med ett kallt leende sin hand och tryckte flygtigt hennes, derpå vinkade han åt Rustica och lät sitt aga utan deltagande sväfva hän öfver hennes unga, rodnande, i knoppning stående skönhet. Men på Edvard häftades hans blick med ett sorskande, genomträngande uttryck och tycktes vilja låsa i djupaste grunden af hans hjerta. Edvard undvek icke denna blick, han mötte den med ett käckt, nästan hotande uttryck, och farbrodrens långa, genomträngande och stela betraktande tycktes nöstan förolämpa honom. vpet är din son! sade den förnäme herrn, och, bortvändande hufvudet med en djup suck, mumlade han: ?du år ganska lycklig att hafva cv son, broder!? Peter hade under det glada tumultet i sitt hjerta icke hört sin brors sista ord. Han trugade honom med kärleksfull brådska att inträda i huset och hvila ut från den anstrångande resan. Han ropade till Martha att skyndsammast ombesörja ep frukost, och befallte Rustica att gå ned i källaren och hemta upp den flaska vin, som der ännu låg förvarad. Men den förnäme köpmannen afböjde allt detta med nedlåtande vänlighet. Han ville