för ögonblicket ide hade någonting att säga, och att om han nämnde dem, hwilka förledt honom till brottet skulle allt wara slut. Då man bad honom förklara sig rörande den tomplott fom hotade kronprinsens tif, swarade han, att han derom ej wisste någonting med fäkerhet, utan att det war ett gåängse rykte ibland folket. Då man frågade om han ide kände någon ånger öfwer fin begångna förbrytelse erkände han det afffymärda i fitt brott och wisade mycken anger. Slutligen mumlade han halshögt, så att de närmast stående kunde höra honom. — Huru många skulle icke våta i olägenhet, om jag omtalade det jag wet. . Det andra förhöret med honom hade samma rIesultat. Wid tredje förhöret tycktes en händelse ännu mera inweckla saken, Der herr von Machaults glödande tänger och öfwerflottsfogdens förhör hade strandat. der trodde sig en ung officer, full af åregirighet och önskan att göra lycka, en wid namn Belot, skola kunna lyckas. Man tillät honom fritt handla, och redan efter 24 timmar öfwerlemnade han ett bref från den fängne som war adresseradt till konungen. Skrifwelsen hade följande lydelse: Sire! Jag beklagar att jag haft den olyckan att —komma er nära; men om ni icke tager ert folls arti, få skola både ni oh kronprinsen inom få år gå er undergång till mötes. Det more sorgligt, om en få god furste genom sin stora eftergifwenhet mot presterskapet, hwilket han slänker hela sitt förtroende, ite skulle wara såler om sitt lif; och om ni icke är så god, att snart