Helsingborgs-Posten – 24 mars 1863, sida 2

Parlamentets ledamöter, fom hade begärt afsted, bådo kounugen att få återiuträda sina embeten, och alla stater och fårer nedlade inför thronen deras tillgifwenhetsadresser. Men denna uppswallning af den allmänna kärleken räckte ej länge; efter några dagar war Ludvig XV:s får Helt obetydligt och nationen erinrade fig knappt att Ludvig endast några få timmar förut warit den högst älskade. Sedan Damiens blifwit insatt i flottsfäns gelset, erhöll han derstädes befök of samme fir rurg fom hade förbundit konungens får, Gere mains de la Martinere. Den lade nu pläster på den olycklige fäångeus fårade ben, på hwilka han ide kunde stödja fig. Rörd af den mildare behandling han nu ers for förnyade han twänne gånger fin uppmaning att man skulle waka öfwer kronprinsens lif. Dagen derpå öppnade öfwerslottsfogden föröret. Damiens gaf några detaljer angående sitt förflutna lif, bekände att han tillförde den fas tholska religionen, men att han på åtta månader ide bittat eller kommuniserat, att han förut hade Haft jesuitiska biktfäder, men ide anförtrott dem något om sin afsigt, att han endaft begifs wit fig ut åt landsorten, emedan han länge förföljts af tanken på det brott han nu hade begått och att en mäktigare wilja än hans åter fört honom till Paris — att, om Han förgripit fig på konungens lif, hade det skett för veligioneus skull, hwilken erkebiskopen fatt i fara ges nom att förwägra sakramenterna, och emedan han hört sägas, att konungariket måste gå under, derföre att konungen wägrat lyssna till pars lamentets föreställuingar. Man fordrade att Han skulle nämna fins medbrottslingar och han swavade derpå, att har