Helsingborgs-Posten – 21 mars 1863, sida 3

Nej, nej, de rika och förnäma veta icke, hvad det vill säga att hålla af sina barn! Men vi veta det, Martha! Ty, barn, vi hafva genomlefvat besvärliga dagar. När vi gifte oss, då hade jag ingenting annat att bjuda min Martha, än en liten murken hydda, i hvilken vi kunde lefva tillsammans med min gamla mor, och hon medförde till mig ingen annan hemgift, ån sina händer. Men det var kära, flitiga händer, de arbetade osortrutet, de hjelpte mig i trädgården och på fältet, de vårdade min gamla mor och spunno linet till linnevåfven for vaggan åt våra små!? Sannerligen pratar han icke, som om jag ensam arbetat och han hade suttit stilla! ropade gumman skrattande. 7Och likval har han arbetat, icke såsom en man, utan som om han haft fyra händer! Han ensam skötte trädgården och åkern! Då hade vi ingen drang, och han var allt, hushonde och drang i en person, han drog plogen och valtensäran, han gräfde upp faltet och sådde samt planterade och var alltid verksam och alltid vid godt lynne! Om solen brände hans hjessa, om hans panna drop af svett, han märkte det icke alls, ty han saänkte blott på, att han arbetade for hustru och barn, och att hans omsorg och moda skaffade oss brod i husel! Ja, och ända kommo svåra dagar, sade gubben. alldeles fördjupad i sina hågkomsler. Andå kommo hunger och nöd, ty kornet hade slagit fel och polaterna likaså, och ofta stodo vi fortviflande och vridande händerna vid edra små bäddar, då eder mor i sill hjertas ängest ville ofvertala er att sosva, och m icke kunde sofva, emedan eder mage var vaken och skrek efter föda! Ack, det var svåra tider! Men vi vilja ej tänka på dem i dag! Vi hafva ösvervunnil dem. Just då nöden var störst, var ock hjelpen närmast! Jag vet, jag vet! ropade Rustica, som med fuktiga ögon och af rörelse darrande läpvar hade asfhört sina föräldrars samtal. 7Ah, mor har en gång berättat det for mig. Vi skreke efter brod, och ni kunde icke ge oss något, ty det var en svår hungersnöd i hela landet, och endast för reda penningar kunde man få köpa bröd. Men ni hade inga penningar! Och just då kom postbudet tillbaka från staden och medförde ett bref till er, hvaruti voro åtta guldmynt. Det var vår farbrors faddergåfva till Edvard, och han skref, att han hvarje år skulle skicka er lika mycket, ty han hade nu tagit sig en rik hustru och hoppades med tiden en gång bli en ganska rik man.? 7ilans förhoppning har gått i fullbordan!? sade den gamle Peter. lHan är cen rikaste kopman i hufvudstaden.? ch lemnar dock sin bror i dess arma hydda, och meddelar honom icke af sin rikedom, och hjelper honom icke i haas fattigdom!? sade Edvard, sonen, med håänsull ton. Den gamle mannen for lätt tillsamman och blickade sorskrackt på sin son, hvilken med dystert sammandragna ögonbryn såg stitrande framför sig. En pausinträdde. Det var, såsom hade himlen plötsligt omtöcknat sig, såsom hade solskenet vikit bort från foral—— hjn —— A— —