Helsingborgs-Posten – 28 februari 1863, sida 2

stället, hwarest han dolt de penningar han stulit fran sina kamrater. Den oförskämdhet Blignac bibehållit i sin sörnedring wäckte Sanson de Longvals owilja, men på samma gång kände han djupt medlidande för sin kusin, som skulle för sin dåliga lefnad blifwa så rättwist, men också så grymt straffad. Han knäböjde bredwid hos nom och försökte på en gång wäcka honom till ånger och förmå honom till den bekännelse man fordrade af honom. Paul Bertaut förblef döf för alla hans böner och likjom hade han welat göra ett lt på alla dessa förmaningar, ropade han med gäll stämma: — Jag tillstär allt; jag har förstört dessa pens ningar. Min Gud, fattiga ellofwa tusen livres, det är wisst något catt tala om. CErinrar Mt dig ej mera, ccåjre, då wi på återresan frän Montreal stannade i London? Ellofwa tusen livres räckte endast för en dag. Då jag nu tillstar, att jag sulit edra penningar, få låt mig dö. Låt mig snart dö, jag will dö, jag will dö! Banditerna, fom stodo omkring honom förs stodo ide huru Han kunde längta efter döden och sago vå hwarandra med stum förwåning. Men Blignac lutade sig ned till fin gamle wän od) fade till honom: — Jag begriper icke hwad din afsigt är, men jag är öfwertygad om att du bedrager oss. Den tid om hwilken du talar, Paul, är längesedan förbi, oh du har sedan dess lärt dig att wärdera penningen. Säg mig bland annat, hwarföre din dotter, som du älskar så högt och från hwilten du aldrig welat skilja dig, förswann ur dia bostad samma dag jag skulle uppgöra vär tenstaverna med dig. Säg mig hwarföre alla