Helsingborgs-Posten – 7 februari 1863, sida 2

wid han utropade, att han war skarprättare och icke mördare, men att jag borde akta mig att wisa mig i staden eller dess granskap, om lifwet war mig kärt. Och nu höil jag på att aflägsna mig med nedsäntt hufwud och förkrossadt hjerta; men då min fot widrörde tröskeln, hörde jag bakom mig ett djupt snyftande och då jag wände mig om såg jag Marguerite ligga wanmäktig i fin fars av mar. Jag sprang fram till henne. Mäster Ious anne stötte mig rått tillbaka. Då jag nu säg flickans förtwiflan, att hon sörjde lika mycket fom jag öfwer skilsmessan och att Hon älstode mig lifa mycket fom jag älstade henne, kunde ingenting förmå mig att aflägsna mig. Jag bad fadern att gifva mig Marguerite till hustru, och föreslog att wi alla tre skalle begifwa oss till nägon aflägsen trakt, der wi funde lefwa okända. Men detta förslag behagade honom lika litet som det förra. Han swarade mig, att denna förändring i hans yrke icke skulle hindra mig att föralta honom och detta förakt flulle äfwen öfwerslyttas på hans barn, samt att han, alldenstund hon hade öfmerlåtit åt honom att bes sluta öfwer hennes framtid, ej på annat wilkor wille gifwa mig henne till hustru, ån om min färlek wore få stark, att jag kunde trotsa den slymf oc) smälek för hwilken de woro föremål; då jag utan blygsel förfört skarprättarens dote ter kunde jag endast derigenom försona mitt fel att jag sjelf blef skarprättare. Här slutas min jtamfaders manuskript. (Forts.) — —