OP mr —— Hungersnöden i Norrbotten. Kom! broder på en stund med mig, Jag för dig han på öde stig Till polens is, till — nöden! On taljer ej belt wist den tar, Som modershjertat gjuta får Så ofta der i hungrens år. Du fon ej ana, hur det käns, Nar wårens hopp af frosten bräns Och gyllne aret swartnar, Når stormen ifran fjellen far Och härjande allt med sig tar Och lemnar endast nöden qwar! Och hungersnöd nu gästar der! En nöd, som lifwets strangar tär Och sitter blef wid härden. Af fnrans bart sitt dröd man gör, Men för hwar bit en suck man hör, Den pressus af ett hopp, som dör. 0 Träd in en qwåll och se de små, Som qwidande kring modren sta Med sorgens dagg pa linden! Hon wyfssjar dem til hwilans ro Med bön till Gud, att de få bo Der gyllne stördar ständigt gro! Och sedan sjelf hon somnar in Svan dagens frid med tröstadt sinn, Ty börnhörd hon sig känner. Når morgonsolens första glans På isad ruta trar fin dans — Har döden wirat ren fin frans. OO! fosterbygd med köld och snö, Hwad är, som gör att man will dö Och i ditt sköte gömmas ? Ej tjusar Du med blomsterdrägt! Din sommarwärme är en flägt, Som dör, när dagens bloss sig släckt! Och dock jag älskar detta land, Dess kärr och mo, dess nakna strand. Dess mossbelupna klippor. Dess winterdrifwas kalla barm, Den frusna teg, så hård, så arm Min Häl dock gör af längtan warm! Din furuskog, ditt blåa fjell, Ditt norrskensljus i winterqwäll Och dina strömmars glitter De äro under dagens strid De skönsta minnen från en tid Af barndomsfröjd och barndomsfrid! O! land för minne, tro och Hopp! Enart skall wäl oc din sol gå opp Och mörkrets dimmor flytta, Då allt hwad nu är sorg och nöd OM hopplös natt och tårebröd Skall bytas om i öfwerflöd! Robert.