Helsingborgs-Posten – 27 januari 1863, sida 2

nmii -——— — lelser, skulle de förena sig och i denna ljufwa förtrolighet stulle oe, utan att behöfwa sörja öfwer något begånget felsteg, framtefwa de dagar Gud ännu mille förunna dem. J detta ögonalick, då Colombe med en mältalighet fom min penna ide förmår återgifwa, gjorde en bestrifning öfwer de båda games las fällhet, deras ömfesidiga kärlek och uppoffs ring, huru de med en sublim sjelförsakelfe räds te hwarandra handen för ett ögonblick, innan de inträdde i den ewighet fom ensam fullbordar den sanna föreningen, anlände de till den bergs topp hwarifrån de sägo werldshafwet utbreda jig framför dem i hela fin omätlighet. Luften hade under dagens lopp warit tryce kande. Stora moln i bronsfärg hode samlat fig uppe öfver dem, rullande tungt från öster till wester. Men dessa moln dolde ike helt och hället den weftra horisonten och twär sigenom en träng öppning mellan twå molnwäggar lif nande öppningen till en brinnande ugn, fäms pade solen i sin nedgång, segerrikt mot omiär dret och qwällens förenade mörker. Hafwet lås gade, längt ut på redden som ett bål, böljorna fräste som hade det warit smält lowa. Närmare stränderna låg wattnet stilla som en spegel mörft fom himmelu derofwan, men då och då fom en stråle och randade den swarta duken med blodiga strimmor. Colombe hade ftannatfin gångare och fatt sjelf helt tyst, försänkt i betrattelser af detta jtorartade skådespel. (Forts.)