Helsingborgs-Posten – 24 januari 1863, sida 2

fon ide hade minskats ech likwäl war han ans gelägen om att undwika honom. Paul Bertant kämpade länge mot detta hans uppförande. Han mar längt ifrån att misstänka att en vs rimlig profetia tunde wara den werkliga orfafen till denna sinnesstämning fom gjorde honom få orolig; han wille finna anledningen dertill uti någon hemlig smarta och farsökte på allt sätt winna fin kusins förtroende, för det han be swor honom att utgjuta fitt hjertas sorger uti hans trogna och broderliggt tillgifna wän. Charles war under säådana ögonblick ide fänslolös. En tär glänste i hans öga och rann långe samt utjör tinden och Paul tände fin kusins hand darra under det att denne tryckte hans. Stundom försötte den unge officern ide att dölja de tårar, fom fuktade hans ansigte, tastade jig i fin wäns armar tryckte honom häftigt til jitt bröst och den unge kreolen trodde att han slulle meddela fig; men trots alla de bewefande böner, fom han i desfa ögonblick ställde till honom, blefwo de likwäl alltid fruktlösa och Charles framhärdade i sin tystnad, likasom uti att helst wilja wara ensam. Vertaut war lika eldig som ung. Den till bafadragenhet, hwaruti Charles de Longval ef: de lemnade hans kusin helt och hället i devalier de Blignacs wåld; denne sistnämnde som ic fe hode någon annan för hwilken han kunde hålla fina uppbyggliga föreläsningar, hade gjort sig till den unge freolens mentor, medan han på famma gång föregid honom med exempel, och förde honom sålunda på en wäg, som utan twifwel skulle på det högsta hafwa sårat en Zelemaquees dygdiga iustinkter. Jag skall längre fram, uti andra afdelniugen af Charles Sonsons historia, berätta hwart detta umgänge ledde min stamfars kusin.