att hafwa upprifwit ert hje rtas får, för att beswara chevalier de Blignacis han; må ni förlåta mia! i — Min herre, varade mr. de Longval som en siund gått ha stigt fram om tillbaka på golfwet, ni har ide talat om annat an det jbislutna, och det är få duftert att ni ej kan finna det underligt att jag enträget ber er omtala äfwen det tilltemmende för mig. Uppfyll min begäran ! Främlingen tog fin kappa och kastade den öfwer vr erarna. Mej, unge Man, låt mig få gå. Tro mig, min herre, det är bäst att ide lyfta på d den a ta slöja om döljer ert fr amtida öde. Om jag för chedalier de 5 Ölignac afjlöjat det öde, som efter hwad jag tror mig kunna för MT ton imer utt i! uta hans dagar, är der derföre att mr. de Blignae, fastän pan twiflar helf derpå, är en gammal betant, på ywilten jag har stal attmwmur ra litet förtörnad. Men ni aflägsnade detmapen som hotade mitt bröst, tillat mig derföre få gå min wäg. — dei, jag aberopar twärtom den tjenst jag nyss giorde er för att förma er att tala. — Må wara då; jag slall tala. Fastän jag eger förmågan att på en mennislas panna lata hennes benliga öden är jag ej fa aniprafs ju att jag anser mina funjfaper för ofelbmra. Om jag tror på en bejtämnutelse förut för menniskan, är jag lifwal driften och tror afwen att den ewiges wilja od barmbertigcet kan förändra denna bestämmelse. J Jag toll tala. Den unae officeren försölte le. — Det fom ni bar att förkunna mig måtte wara förfärligt om jag för dömma efter den långa omwag ni gör innan ni fommer till berättelsen. Det missöde ni upptädt i mitt horo