stop fall således förfölja mig ända till min fi fta stund. — Det skall förfölja er ända till grafwen, det skall öfwerga till edra afkomlingar. — Och under min lefnad? Främlingen twekade; han hade blifwit lika blek som de andre, och hans ögonlock som stakades af en konduljivisk darrning höjdes och sänttes. — Denne unge man är wäl er mycket kär! utropade han plötsligt. — Det är min kufin, min wän, min bror. — Måwäl, denne unge man är bestämd att dö för er hand. — Dfficeren stod förstummad uagra fefins der rullande med ögonen såasom om han ide hade förftått honom; sedan slog han armarna omkring Paul de Bertauts hals och tryckande honom intill fig med en lislig rörelse, fade han med en röst fom fill hälften qwäfdes af fuckar: — Paul, min Panl, min ende wän, — jag ilulle biifwa din mördare! — Mean fan döda utan att wara mördare, min herre, aforvt honom främlingen med en näs va nog brutale häftighet. Jag förstår er icke. — Bödelu är icke mördare, min herre; wet ni icke det? Ofiiceren Toll tillintetgjord ned på stolen och nöocr det att Paul Bertaut försökte återfalla m tiil medwetande, under det att chevalier ue Ölignac fom bade utåytt korken mot de på vordet liggande kortlekarna, dem han sönderref, vet ena efter det andra och åastade dessa fordna föremal för hans wördnad i eldeu, lemnade fråm lingen rummet och man hörde huru trapporna lnarrade efter hans tunga steg.