Helsingborgs-Posten – 17 januari 1863, sida 2

han ännu war i besittuing af hela fin ungdomeöstyrka. Hans drägt hade någon likhet med soldatens; den bestod uti en jacka of mörkrödt kläde, öfmer hwilken war kastad en läderkappa utan är: mar, fom betäckte bröstet; hans benkläder af samma tyg som jackan woro nedförda i ett par läderdamasker, tillknäppta wid sidorna och fträckande sig från knäna ned till fotsulorna och hwarmed Normanderna ännu i dag ersätta rid stöflor. Främlingens hållning förrådde en förwirring, som på ett sällsynt sätt kontrasterade mot den nästan wilda strängheten i hans ansigte. Hau stod framför eldstaden och wärmde sina stora, breda händer, och blickade oaflåtligt nedåt, såsom om det fantastiska spelet af lågorna och wedens sprakande oaflåtligt hade tagit hans uppmärlsamhet i anspråk. Eudast ett par gånger upplyfte han ögonen och Paul Bertaut hade känt sig öfwerraskad af deras wilda uttryck. Fastän främlingens ansigte war lugnt, gnis strade likwäl hans ögon under de tjocka, grå sprängda ögonbrynen, det blixtrade till likasom från en sabelklinga, fom hwiner i luften innan den flår till, och de Hade likasom stålet något skarpt fom inträngde i föttet ända in i hjertat. Utan att kunna göra sig full reda för sina intryck wid detta obestämdt misshagliga hos wår man, betraktade de unga männen honom med en nyfikenhet som gränsade till bestörtning. Endast chevalier de Blignac bibehöll fin wanliga hållning; han framlade ett kuvert, ordnade butelierna och faten med en färdighet och smak som mäster Baoudrillart kunde afundats Honom. Den resande mar den förste fom bröt tyfts naden.