Helsingborgs-Posten – 24 december 1862, sida 3

den bästa han kunde anwända. Utan twifwel hade de afwen jur drogningskraft för Mary, liffom de skulle haft för hwarje annan wacker aderton års flicka, men hon öpverwann freftelsen och han lunde ide förmå henne att emot taga nagot af dessa sader, ide en gång ett perl band af få sållsynt stönhet att en hertiginna stulle afundats henne det. Philip Marsden hade warit nog oförsigtig att yttra, sedan han hört Ryans försätran att Mary Enfield aldrig skulle blifva Philips Hu: slru få länge han lefde, att i så fall skulle Nyan wara på fir makt. Mu fom han att tänka på att detta ganska lätt kunde tagas för en hotelse, ehuru det i sjelfwa werket ide war annat än ett obetänkt, passioneradt uttryck, sådant man ofta hör af personer med häftigt lynne och hwarmed de mena föga eller intet. Han inbillade sig nuatt andra lifawäl fom han sjels kunde påmins na fig dessa ord, hwilka möjligen hade till följd att högst få skulle tro att Ryans fall från Elipe pan endaft stett af en händelse. Dessutom skulle det dröja få länge, innan han kunde anskaffa nödigt biträde, att om de än funno kroppen, war det försent att återkalla den till lifwet. Enda sättet att undwika alla mi tankar wore, enligt hans åfigt, att iaktaga fullkomlig tystnad. Han wågade ide en gång oms tala hwad fom passerat för Mary, hwilken uns der tiden wäntat på honom med otålighet, eme: dan han underrättat henne om sin återkomst. Då hvn förft satte fig wid det öppna föns stret och fåg ut på en slät, grön gräsplan fom låg framför huset, började några stora ekar far sta fina stuggor på densamma; men skuggorna wäxte allt mer och mer oh ännu font ingen Philip. Hon spratt till, lutade fig jramät och