Helsingborgs-Posten – 24 december 1862, sida 3

— — pc———— — ——— ——— — ——————— i silt naturliga tillstånd. Väggarne, ehuru sorsedda med saslor, voro omålade och buro anru märken efter murslelven. Inga trappor sunnos, man man begagnade sig af stegar for att komma upp i andra våningen. Efter middagen tillsades betjenten — hvilken, liksom alla de andre tjenarne, var en sorbrylare — att, sedan han dukat af bordet, sramsatta pipor, tobak, och dricksvaror, emedan han och hans vanner till min ära ville gora sig en glad afton. Huru stor bleficke min förvåning, då jag såg betjenten komma in med fyra buteljer Jamaika rum, hvaraf han satteen för hvar och en af oss. Sedan hemtade han glas, pipor, tobak, socker och eu kanna med varmt vatten. Jag gjorde likval ingen anmärkning då ingen af de andra tycktes finna nagot ovanligt i denna jamaika-exposilion. — Nå, Edvard, ni ser er bulelj — blanda sjelf, sade min kusin, da hvar och en började sla i silt glas. — Innehalla alla slaskorna samma slags sprit? frågade jag, emedan jag icke på nagot annat sålt kunde forklara hvarsore nian på en gang framsalt fyra stora buteljer. — Ja visst, svarade min kusin, åkta Jamaika, min gosse — den enda dryck som anstar en gentleman! Samtalet fortsattes, alla hade många frågor alt gora, angaende vanner och ställen i kEngland. Derpå beslöts att man soljande dagen skulle arrangera en kängurujagt. Timmarne sorsloto bastigt och snart var det midnatt. Med undantag af den som stod framfor mig, fans icke en droppa på någon af flaskorna. Då jag såg det ena glaset efter det andra försvinna utför mina bordskamraters strupar, trodde jag fullt och fast att jag skulle få se den ene efter den andra försvinna under bordet. Men det syntes högst obetydligt for dem. Visserligen voro de något svaga i knåna och stödde sig temligen tungt på fjenarnes arm, hvilka hjelpte dem upp for stegarne till deras rum, men på det hela taget var det icke något att tala om. Det blir ingen jagt af i morgon, sade jag för mig sjelf, medan jag långsamt kladde af mig. Jag kan gerna hoppas att få sofva långe utan alt oroas. Men jag beklagar dem i morgon för deras hufvudvärks skull. Jag hade uppgjort räkningen utan värden. Klockan fyra om morgonen väckles jag af en beljent, som underrattade mig om alt gentlemännen redan voro uppstigna och kladda och väntade på mig för äta frukost. Då jag kom ner blef jag förvånad att finna min kusin och hans vanner lika friska och muntra som om de soregående afton icke smakat annat än vatten. Min kusin skämtade öfver, alt jag legat så länge och uppmanade mig att styrka min mage och reta appetiten med ett glas rum och mjolk. Ilastarne stodo sadlade och efter intagen frukost redo vi omkring till de närmaste grannarne for att samla deltagare i jagten — en jagt som jag aldrig glommer så länge jag minnes Australien och Van Diemens land. (SLUT.)