Helsingborgs-Posten – 24 december 1862, sida 2

lade han otåligt, sedan han låtit sitt guldur res petera och funnit att han nu wäntat en time ma och femton minuter. Han reste fig upp til halften men återtog haftigt fin förra ställning, ty i detta ögondlick tyckte han fig höra aftigsna och brådstande steg. Han bedrog fig ide. De fommo allt närmare ech närmare oc den branta siunttningen minstade ide deras snabbhet! ta na wäntade slulle äfwen under fiandigheter hafwa igenkänt dem från idra, to sjelfwa lärlelen fan ide slärpa hörfeln mer än det bittra och dödliga bat fom intog hans själ. Han förblef alldeles orörlig den ontommande war på tre eller fyra tegs afftand från honom, då han häftigt steg och sprang fram på gångftigen och ställde midt emot honom. — Ni går fom om ni hade brådtom, Phil. Marsden, sade han. — Om ni tyder det, blef fwaret, borde ni weta ji mycket att ide uppehålla mig. — Wet ni hwem jag är? — Jag wet det. Den fom en gång fett Ryan Hintson, glömmer honom icke så lätt. (god afton, fir. — Satta — sakta — ide få brädtom. Ni får ide lemna detta ställe förrän ni lofwar att esstå från alla widare försök att vinna Mary Enfields tillgifwenhet. — äg mig först med hwad rött ni fordrar ett dylilt löfte, få skall jag lättare funna fwas ra er. — För det första trädde ni på ett fatalt och gement satt emellan henne och mig och stal från mig hennes hjerta med edra honungssöta ord. — Hwad som aldrig tillhört er kunde aldrig stjälas ifrån er. devil Dil