ö — 3 morgon, tänkte Santa Anna, skola wi nedgöra desfa Yankcesoldater. Ett enda flag stall sluta hela falttäget. J detta ögonblick aforötos hans tankar. Nås gra soldater införde till honom en man, hwars händer woro bundna på ryggen. Dlodet flöt från ett sadelhugg i pannan. — Här är en dejertör, Pinon el Rodrigo, jade de. Wi hafwa funnit honom uppe i bergen. Hwad skola wi göra med honom? Santa Anna betrattade fangeu. Facklornas sken föll på ett ansigte jom uttryckte mildhet, godhet och fashet. Det war ett af dessa mack: ra ansigten fom wi stundom fe bland spanska adelns gamla fomiljporträtter. — Är han werkligen styldig till detta brott? frågade generalen. Han retar icke till det, war swaret. — Tala, Rodrigo, har ni nagot att säga till ert förswar. Fangen skakade på hufwudet — sorgset, hopp löst. Han wisste att ingen räddning fans för honom. att Haga tjente till intet. Santa Anna pekade på ett bergpass fom låg ett stycke derifrän. Soldaterna förstodo hans mening. En person hade för ett par timmar sedan blifwit stjuten för samma brott. Santa Anna yttrade endast: — Jag kan icke förlåta en desertör, då wi stå få nära fienden. Våt honom dö i natt klockan tolf. Intet annat ord yttrades. Då fången för des bort, hopknäppte han fina händer och ute ropade: D, Inez, Inez! förlorad för alltid! Detta förtwiflade utrop isade hjertat på al närwarande. Santa Anna sjelf, segraren i i många blodiga strider, kaftade en medlia