Helsingborgs-Posten – 12 december 1862, sida 3

sill palats, till hvars inredning flera månader erfordrats, och holmastaren har först nyss foreslallt tjenstefolket for dess höge herre. Greftve Alkamar Centuros y Cavallos går med stolta steg och hogburet hufvud genum en sträcka af glånsande salar. och då han betraktar de dyrbara turkiska tapeterna, de med hundratals ljus gnistrande kronorna af bergskrislall, de stora venetiauska speglarne, de förgyllda möblerna, då han betraktar hela den praktfulla utstyrseln i deta palats, som år hans palats; då står ett stolt och hånfullt smäloje på hans adla anlete. Men då han nu inträder i sin gemäls budoir, då hon i purpurfargad sammetskladning, och strålande i glansen af sina briljanter, ilar honom till mötes, då forsvinner detta hansalla leende, och ett allvarsamt högtidligt uttryck ligger i hans drag. vhyjonna Ines de Mendvza,? säger han högtidligt. har jag löst mitt ord? Jag lofvade er en lysande framtid och en skara af tjenare, jag lofvade er briljanter och ett dyrbart ekipage, jag lofvade er ett palats, som skulle vara så skont och glansande, som mina anors palats fördom varit! Donna Ines de Mendoza, har jag lost milt ord?? Hon smög sig vanligt I hans armar, och smålog åt honom under tårar. p-i har löst ert ord, Don Alkamar, men huru mycken ångest och. dodsdod, huru mycken salskhet och bedrägeri behöfdes ej, för alt uppnå detta mål? Pon Alkamar skrattade. )pPet var en lustig karnavals-sväng) sade han, vingentiag vidare! Minnet deraf skall hela mitt lif upprymma mig, och om ni, Donna Ines, någon gång ser mig ledsen och missnöjd, så be