Helsingborgs-Posten – 5 december 1862, sida 3

— Ni ser bedröfwad ut; mär ni icke wäl? — Nej, jag har fått spleen of Englands dimmig luft, swarade djuret. Den förskräckta follmassan började fiytta fig undan. — Hur länge har ni följt med denna herre? — Vänge nog för att wara ledsjen wid ho nom. — Ur han ide god emot er, Nalle ? — Ajo! Lita god mot mig fom hammaren mot städet. — Vamnar ni ide hämnas vå honom? — Jo wissti en wacker dag skall jag äta upp bonom till frukost. Astadarne, hwilka oaktadt fin fruktan af ny fikenhet närmat jig, rusade wid dessa ord plötsligt tillbaka; en stor förwirring uppstod. Björns tamjaren hade hört nog, han drog wäldsamt i jerntedjan för att öjwertuga fig om sitt bus boudwalde; den trötta björnen endast brummade ängsligt. Vynktalaren, belåten med jitt experiment, mänsde tillbaka till wärdehuset. Detta ökade ännu mer ästädarnes fruttan och hwar och en börjar de springa fom om björnen warit dem i hälarne. Buttalaren frattade hjertligt och den ftace kars björntämjaren började ofwerlägga med sig sjelf om han icke skulle ätergifwa Nalle fin fris bet, innan denne höll sitt löfte att uppäta bor nom.