Helsingborgs-Posten – 5 december 1862, sida 3

och sina begge tjenare och alltså redan på förhand alborda sig sin skuld. ljn kerre är val eu resande köpinan? frågade kaptenen, i det han syftade på balarna, historna och faten, hvilka man just nu, såsom tillhörande sramlingens packning, bragte till kajulan. Ett på en gång hemlighetsfullt och föraktliot smaleende kringspelade srämlingens lappar. ÅJag reser för mitt noje, sade han. PDessa kistor innehålla tobak och torkade frukter, i dessa fat befinues spanskt vin och bränvin. Jag skall tid elter annan utdela allt detta bland matroserna, om jag blir nöjd med deras tillgifvenhet och vår resas hastighet. Kaptenen bugade sig vördnadsfulli för denne frikostige sramling. Det återstår blott annu, att säga mig ert namn, på det jag enligt föreskrift må införa det i passagerareboken.? Främlingen röjde ånyo ett hemlighetsfullt småleende. Mitt namn skall jag såga er, så snart vi hunnit öppna sjön, sade han. Snart var skeppsfolket fortjust öfver denna förnåma framling, hvars ädla hållning och stolta tillbakadragenhet imponerade på enhvar, emedan hans stikossighet och nedlatenhet tillvunno honom allas hjertan. Och huru mild och karleksrik visade han sig icka moi sina begge pager, huru nåstan hjertiig mot den yngsta af dem, den hygglige Ino. som med sitt småleende och sin alskvardhet snart hade blifvit hela skeppets ålskling, liksom sin egen hertes. En dag stod främlingen stödd mot stormasten, och blickade tankfull och drömmande upp mot de vandrande molnen. Ino, hans