Helsingborgs-Posten – 1 december 1862, sida 2

stiga palatsets trappor, med en leende be lätenhet upp till vapnet, och de djerfva foglarna, Uvtica helsade honom med sitt muntra late ocheljudliga ringslag, tycktes honom vara palatsets larer, som helsade den återvandande vålkåommen. Med en sådan känsla steg han uppför palatsets trappor, och intradde stolt i sorslugan. Det oroade honom icke att ingen tjenare mötte honom, ingen page skyndade fram, for all afbatsla hans dammiga stoslor och ledsaga honom till toilettrummet. för att der utbyta de nedhanganrde sonderrifna strumporna emot andra. Ilan var och sorblef alltid den sista stolta adlingen Centuros y Cavellos, grand af Portugal, han var det om också sorstugorna voro tomma och ödsliga, om ocksä vinden spelade genom de sonderrifna murarne på palatset och pep forgångelsens klagolåter, om också i gemaken inga andra gäster funnos än spindlar och yrsa i murarne, dessa ende, som blifvit trogna Don Alkamars palats, då for lång tid lillbaka rältor och möss flytt derifran. emedan de i det förfallna palatset icke en gång kunde uppleta en torr brödskorpa att stilla sin hunger med. Don Alkamar de Cenluros y Cavallos, granden af Portugal, bar nedkippade skor sonderrifna strumpor, samnietsmanteln, som han svepte ikring sin länga, smidiza gestalt, och hvarmed han dolde bristen for ofrigt i sin toilett, var af himmelsblå färg, och silfverbroderiet hade förvandlats i en odeciderad smutsgrå färg, men det var ändå alltid en sammetsmantel, som det anstod en grand af Portugal att bära. osver sammetsmanteln glänste och lyste en tung gyldene kedja,