Helsingborgs-Posten – 1 december 1862, sida 2

vapen icke må sorblekna. I morgon skall jaz soka upp miz en meka.? Och med detta stolta beslut utsträckte han sig på sin säng, hvilken ej var något annat än marmorgolsvet i hans kabiuett? och drömde så ljufiigt Bittida, den påföljande morgonen, gick Don Ålkamar utför sloltstrapporna med sin sammeltsmantel och sin gyldene kedja och skred helt eravitetiskt bortåt gatan. ben unge liggaren, Antonio, hvilken låg på andra sidan i gathornet ocn sortarde sin frukost, ropade till honom en spefull anmärkning osver hans smutsiga skor och hans mycket sonderrifna strumpor, men Don Alkamar gaf icke akt derpä. Stora tankar hvälfde sig inom honom, framför honom vandrade hans familjevapen och tycktes utvisa den väg han skulle gå. Men denna väg ledde icke till ett stolt palats, utan till en låg, sarslig koja, i en af Lissabons mest aflägsna gator. Don Alkamar gick skyndsamt in i huset och intradde, utan att bulta på, i en liten kammare, hvars dörr icke var tillsluten, och hvarifrån hördes en munter sång af en klar qvinnoröst. Don Alkamar blef stående i dorren och öfverskådade med en allvarlig blick denna torftiga, dystra lilla kammare och eriurade sig med glädje de stora, ljusa, luftiga rummen i sitt palats. Då nu hans blick föll på denna unga flicka, hvilken stod, med ryggen vänd emot honom, ifrigt tvättande någol i elt tvältfat och sjungande så muntert, då spred sig något så solljust öfver hans ansigte och hans stolta blick antog ett mildare uttryck. Han sprang fram lade sin hand på flickans skuldra. Hon skrek förskräckt till och vänr