Helsingborgs-Posten – 3 november 1862, sida 2

vara Edward; hon bevingade sina steg och såg den vkugligt bortilande försvinna på kyrkogården; samlande allt sitt mod följde hon efter kooom Jernkorset på bondens graf var högre an alla de andra korsen på den lilla kyrkogården. De forgyllda bokstafverna derpå glänste så klart i månskenet att Maria kunde tydligt läsa grasskristen: yFrid ofver hans döda mull!? — Äfven kände hon sin man igen, och lutad mot kyrkomuren horde hon hans hemska bekännelse. Nu blef hon varse en annan gestalt som uppreste sig bakom korset, det var hennes far, och redan innan hon hann afgifrva ett varningsrop såg hon sin man nedfalla. I nästa ouonblick var hon ofver muren — hon visste knappt sjelf hur det gick lör sig — och störtade fram till gruppen. Den gamle mannen stod med händerna omkors och stirrade dystert framför sig. Hvad man salskeligen beskyllat honom för, det var han verkligen nu — en mördare. Maria lade sin mans blodiga hufvud emot sitt bröst och försökte med sin näsduk hämma blodströmmen. Den sårade visade ej något tecken till lif. ögonen voro tillslutna, hela kroppen var kall och stel, Han är död! klagade hon. Min far, nu är min olycka fullkomlig.? Jagaren log bittert och, lutande sig emot korset, sade han med bittert hån: vhar du au lugn, gamle vån! Den unge hustrun böjde sig ännu en gång ned öfver sin man. Hade hon misstagit sig eller hade hon verkligen hört honom andas? Hennes hjerta började klappa hårdare och hon vände sig till sin far: