Helsingborgs-Posten – 27 oktober 1862, sida 2

alla betänkligheter. Kort efter detta sammantraslande gjorde han ett besok hos jagarens och emottogs med stor glädje. Val kändes hvarje ord af den gamle mannen som ett styng i hjertat, väl marterade honom tacksamhetsoch vånskapsbetygelserna, men Marias leende sorjagade alla samvelsskrupler. Hon var lycklig, det stackars barnet! Och om hon i början, 1 barnslig envishet och ofvermod sasthällit vid Edward, just derfore, alt sadren var så mycket emot det — uppväcktes nu i hennes inre den råtta, verkliga kårleken, ty bon äck ilska honom, hon kunde icke annual — han hade raddat hennes fader och denne vålsignade förbundet. Det var nu herrliga dagar i jägarens koja. Våren borjade anyvo att knoppas och afven den unge mannen kände hos sig ett nyttlefnadsmod. Forsjonk han äfven mången gång i sitt gamla svårmod, så behofde han endast ett vänligt tilltal af sin alskade, och minnet af det dystra förflutna lemuade rum för rosiga framtidsbilder. Der sutto de båda älskande i en liten trådgård och samtalade om det der betydelsefulta intet, som endast lifvar kärleken; den lille geten låg vid Marias fötter och blickade så vänligt med sina sukliga, kloka ögon upp till sin herrskarinna. Det var en sann bild af stillheten och friden. Den gamle jägaren vandrade med sin länga pipa omkring i de renliga trädgårdsgångarne, band här en blomma fast vid käppen, bortryckte der ogräs och biickade emellanåt med tillfredsställelse på de två älskande som dromde om en lycklig framtid. Edwards förbindelse föreföll honom i mera än ett afseende önskvärd. Han kunde dermed icke allenast afbörda sig sin tacksamhet, utan