Helsingborgs-Posten – 24 oktober 1862, sida 2

med den, svarade den unge bonden helt olvungel. v7Nasdunken var för oss högst vialig alt ega, huru kunde ni låta den komma bort?? frågade domaren i vresig ton. vpet var en hvit nasduk. vMen bokstafverna M. Ze, som er far såg derpå — såg ni icke också dem 2 Nej, jag såg ej några bokstäfver derpå; min far matte i sin dodsångest hafva villat sig — han hatade jägaren.? rochani, hatar ni icke honom? frågade domaren; han ville ju ej gifva er sin dotter 2 Nej, nej, jag hatar honom ickel svarade mannen och utsträckte afvärjande sin hand. Det är ett ovanligt adelmod att ni söker rädda en man, som sororsakat er smärta och som sökte skada en far,? anmärkte domaren med värme. Edward suckade djupt, tårar framträngde i hans ögon och stillatiganrde haftade han sin blick på jorden. Herr von Frieben fann detta sällsamma uttryck af smärta oförklarligt: det var en sons smärta, en son hvars bättre jag förmådde honom, att förneka sin doende fars ord. Ransakningen var slutad. Efter Edwards utsago, och sedan nasduken var borta, och man allmänt kände att bonden aldrig annars brukade fara Mariannavagen var utgången af rättegången icke tvifvelaktig. Jägaren blef, till hela byns icke ringa förvåning, fullkomligt frikänd. Fri!? I detta ord ligger en tjusning som ingen djupare och innerligare kan salla. än den som försmäktat inom sangelsemurarne. Äfven jägaren kunde knappt hemta sig efter denna lyckliga utgång. Han hade redan gjort sig förtrelig med den tanken, att han