Helsingborgs-Posten – 6 oktober 1862, sida 3

Om jag wore Fruntimmer. Om jag wore fruntimmer, skulle jag älska, för at bli älskad igen, i den fasta öfwertygelfe, att kärleken är min tillwarelfes afsigt, Ane damål oc) bestämmelse. Jag wille hellre was ra wacker än frön, hellre tack ån impesant, helle re behagligt är regelbundet bildad, och duffade i allmänhet ega den grace, fom alltid utr öfwar ert få magiskt wälde öfwer männernas hjertan. Om jag wore fruntimmer, skulle jag ide förswärja art hafwa en älskare; men jag skulle swärja på an ide wålja mer ån en. Jag stulle ide göra mig brottslig till någon sädan ostadighet, fom min egen känsla, anständigt lyssöna till den omutliga domarens, mint fame wetes röst, och ide gör någor som detta fördöms mer. Om jag wore frumtimmer, skulle jag dags ligen upprepa för mig sjelf, att slönheten är den första skatt, fom moder natur gifwit of, men tillika der första, fom hon åler fräntager of. Jag skulle derföre begagna min bloms ningstid att pryda mit förslånd med oförwissneliga talanger, för att äfwen i min mognare alder funna behaga. Om jag wore fruntimmer, skulle jag frames för allt wara god, för at långe fördlifwa ung; Mm Ingenting föräldras fortare an ett ec laft hjetta. Gedheten förblifwer altid skön; men sfönheten utan godhet kan mången gång wara ganffa wederstygglig. Qm jag wore frumtimmer, skulle jag råds fråga, ide modet, men min naturliga smak och min spegel, om sättet att kläda mig. Aldrig stulle jag begagna dena ryssjformiga widunder, fom nutidens modedockor kalla krinolin; men fom snarare borde heta oblyghetens titt: