Helsingborgs-Posten – 6 oktober 1862, sida 2

gon som kunde visa honom till bfälhafvaren, framstack från en trappa, som jrde till en kajuta, eu gubbes hvitlockiga hwud. Den gamle mannen steg långsamt up på däck och såg efter vind och väder våndade sig tillfalligtvis till Arthur. Arthur studsae. Gubbens ansigle tycktes vara honom bekan; han hade sett det forr. Herre min Gud!? utropade hn plötsligt, det är ju Francis, den gamle gda Francis, min faders hofmästars! Francis Francislh ropade han högt och närmade si, den gamle mannen med hastiga steg. — Frasss, känner du ej igen mig? Den tilllalade hade hitintills ej bemärkt den fremmande på skeppet, men fästade nu undrande sina ögon på honom, först med förvåning, derpå plötsligen med uppklarnade blickar. Alla goda andar lofva Herran! sade han, underlig till mods. De döda stå upp ur sina grafvar! För Guds skull, menniska, hvem är du?? Francis, du känner mig ej, verkligen ej2 svarade Arthur med rörelse. Se, mitt minne är trognare! Vid första blicken igenkande jag dig som min faders hofmästare. PStore Gud, det är, det är — Arthur? Min gode döde lords lefvande afbild. Det är hans ogon, hans panna, hans mun, hans näsa. — Tala, för himlens skull, hvem är du 2? Jag är Arthur, lord Annesleys son och. du är den gode, gamle Francis, som hundra: gånger burit mig på dina armar,? svarade Arthur. Den gamle mannen skrek högt till och kastade sig i ynglingens armar.