Helsingborgs-Posten – 6 oktober 1862, sida 2

På däcket stod en något äldre man af diftingueradt utseende, hwars blickar länge woro för stade på den Swensta kusten. Han bar civil drägt, endast mössan antydde en unieform, som tillhörde ett främmande land. Händelsen gjorde att wid sidan af honom stod en Swensk, font likaledes betrattade tusten och snart woro de båda i ett lifligt jamsprak. Samtalet fördes på Tyska och då främlingen fick weta, att hans sallskap mar Swensk, började han genast att tala om Swerige och frågade om hwarjehanda förhållanden, samt tycktes med största intresse höra på alla de swar som lemnades. — Han underrättade sig om den indelta ovmeen, och om den war fortfarande organiserad på samma sätt som för 50 är sedan; äfwen frågade han efter Mörnersta Husarerna. Om landets förhållanden i öfrigt, dess akerbruk, Handel och annat dys litt hörde Han med uppmärtfombet hwad Emwens slten hade att säga; Han tydtes intressera fig för allt, —endast politista förhallanden undwet han helt och hallet. Under samtalets lopp tom han att yttra sig på Swenska spratet och talade det ja wäl, att Swensken anmårkte det man skulle tro, att han wore infödd Swensk. Wid dessa ord fom ett drag af djupt wemod öfwer främs lingens ansigte och han fade: ÅJa, min Herre, jag är werkligen infödd Swensk. Jag är född den I November 1799 på Stockholms flott. Min far hette Gustaf Adolph och min mor Fredrica Dorothea Wilhelmina. Nu wet ni hwem jag är. Swenslen teg wid dessa ord ofrivilligt ett steg tillbaka. Jag begår ingen olaglig handling, då jag saintalar med er, fortsatte Prinsen af Wasa, ty det war werkligen fan. Da Konung Ds car bejteg mina förfäders thron, wisade han den högsinthet att uppbafwa den förordning, som, wid smaff af landsslytt förbjöd allt umgange med medlemmar of wår ätt. Detta mac tå brag har djupt rört mitt sinne och jag förs stär jullt att uppstatta det ädla i denna hands ling. Jag deremot är landsslyttig, och öfwer nig hwilar alltjemt detta Jwarå öde. Som ni troligen wet har jag befökt lågret wid Elesmig — jag har warit der under samn af Örefwe Jsenderg. — Jag begaf mi dit hufmudz satligen derföre att jag ide kune motstå min innerliga önstan, att ånnt en gång i lifwet och för sista gangen se mitt fädenesland. Jag reste i gar öfwer till Helsingborg, der jag was vit länge fom barn; minnena deom stå ännu liftigt för mitt finne. Jag minmes få wäl att jas bodde i ett hns, midtjör en fontän, jag minnes också hur jag sag från stranden då den Engelsta flottan förde i släptag efter sig den Dansta, som den tog jut wid den tid, då mina föräldrar uppehöllo sig en längre tid i Hele singborg. vitaledes påminner jag mig all den prakt fom Skånes adel den tider utwecklade under sitt wistande i Ramlöja och Heljingborg, och mycket of den utsökta artighet som wisades mig fom en Såärig gosse har likaleds fästat fig i mitt minne. Jag har nu warit i Helsingborg; jag tänner mycket igen deraf; jag tor mig hafwa fått reda på det hus der jagbodde; jag har warit uppe på Kärnan och set mig om så långt mina ögon kunnat fråda in ålandet; jag bar gatt omtring i staden och äfwe något utom den; äfwen har jag besökt Ralösa, fom år obeslrifigt wackert. Jag war går afton på spektaflet oc jag tror ingen fägade fig der — ———HAAHAB)——