modligen dukat under, om ej en händelse inträffat som hade de vigtigaste foljder med sig och kunde utosva ett afgorande iuslytanåe på hans framtid. En yngling, vid namn George, blef införd i skolan. Han var son till en bonde, och skulle3lära att läsa och skrifva något för alt kunna föra sin formögne faders värdshusbok. George var en stor, starkt byggd pojke, omkring 16 år gammal, med roda blomstrande kinder och godmodiga ögon. Hans muskulösa arm förrådde en ovanlig styrka, men ur hela hans våsende talade vänlighet och godhet. Då de andre på vanligt sätt ville göra narr af den nykomne, gjorde han kart process med dem. Han fattade tag i två af dem och tilldelade de andre så hårda slag med deras hufvudskallar, att de genast sollo till bönboken och bädo om nåd. George såg althan för alltid underkastat pojkarne sig och lät dem springa. i r-u känner ni mig, pojkar,? sade han skraltande, och jag tror, att J nu hafven fått nog för en tid! Det kunde då ej slå fel, att han genast första dagen gaf akt på den stackars Arthur och han kände ett ömt deltagande för den stackars bekymrade gossen, som utskälldes och misshandiatdes af de öfriga utan skonsamhet. En dag närmade han sig honom, då denne satt hopkrympen i en vrå på gården och fortårde en eländig soppa, medan de andra gossarne under lek och larm drefvo omkring på gården. (Forts.) — aa —p