Helsingborgs-Posten – 12 september 1862, sida 2

)Åh, svarade kammartjenaren inslällsamt, den ligger dock snart till hands, sir Thomas, ers nåd, har allfid varit mig en god herre, och dessutom — är då icke min egen fördel så nara sorenad med ers nåds? Ju rikare herrn är, desto battre mår sjenaeni pet är en riktig anmärkning nu förstår jag! sade sir Thomas skrattade. Men, for att komma till Arthur igen, så vore det val bäst om vi behollo honom ivår vård.? rvisserligen, nådige herze,? sale Jean. )yå vi då behålla honom i örvar, afgjorde sir Thomas. Men jag villej se honom. Sörj du för honom, Jean! Låt honom ej fela det nödvändigaste, om han är soglig. I annat fall så får du tilldela honom en lindrig aga. Jag vill ej göra honom alltför ondt, dock måste hans envishet brytas för afllidd Jean bugade sig till tecken af lydnad, och nu var Arthurs ode tills vidare bestämdt. I få ord meddelade kammartjenaren gossen hvad sir Thomas beslutat öfver honom och. den arme fången hörde det utan att klaga. Den olycklige gossens mod var i sjelfva verket helt och hället tillintettjordt, sedan hans onkel stött honom ifrån ig och han ofvertygat sig om att han ej mer kunde räkna på hjelp af sin fader. Han hade fallit i ett dystert svårmod och låg hela dagen på sin träbank. Mången gång började ham gråla så, alt en sten skulle hafva kunnat sorbarma sig, men Jean gjorde vid sådana känslans utbrott få omständigheter med honom. Han misshandlade honom med obarmhertig grymhet och derigenom uppnåddes: hans ändamål att mer och mer och mer förskräcka gossen och göra honom alldeles